linusforelasning
Katarina och Ann hälsade på föreläsarna Linus Thörnblad och Anna Brolinson

 

Linus Thörnblad är en av Sveriges bästa höjdhoppare genom tiderna – ja faktiskt en av världens bästa. Men det kostar att ta sig till toppen. Det är bra att vara målinriktad och fokuserad, men samtidigt är det viktigt att lyssna på kroppens signaler. Framgången kan annars få en mörk baksida. I onsdags kväll berättade Linus Thörnblad om hur han pressade sig för hårt och gick in i väggen 2010 – ett högt pris att betala. Och att han inte är ensam – nu föreläser han för att få andra att förstå att det är vanligt att må dåligt och viktigt att lyssna på signalerna.

Talangen upptäcktes på högstadiet

Linus var en vanlig högstadiekille som spelade fotboll och inte tyckte friidrott var speciellt intressant. Men ändå kom han på 5:e plats i höjdhopp i Lundamästerskapen och kände en viss avund mot dem som fick gå upp på prispallen. Några år senare slutade det med en duell mot Sveriges bästa junior. Han blev tvåa men allt fokus riktades mot honom.
– Hur kan du hoppa så högt som är så kort?

I nionde klass ringde en idrottslärare upp hans mamma och försökte förklara att sonen var en riktig talang som borde satsa på höjdhopp. Linus var inte sugen men fick välja mellan utegångsförbud och att testa. Han ställde upp i en tävling utan större förväntningar och mötte den bästa i klassen P16 (pojkar 16 år), hoppade 2 meter och slog honom med 15 centimeter. Det blev stor uppståndelse – ingen hade hoppat så högt i P16 sedan Stefan Holm.

Tuffa prioriteringar att vara på topp

17 år gammal blev han uttagen till skol-VM följt av junior-VM och hoppade 2.19. Som 18-åring slog han världen bästa höjdhoppare. Vid junior-Em hoppade han 2.30 och tog medalj. Som 19-åring var han helt plötsligt en inne i världseliten och blev uttagen till OS. Han tvingades till prioriteringar och kunde inte leva ett vanligt tonårsliv. Allt gick ut på att bli en bra höjdhoppare – och resultaten lät inte vänta på sig. Allt Linus gjorde blev han bättre på och kickarna av framgången och uppmärksamheten gav en sporre att fortsätta den hårda träningen.

Men efter ett tag planade utvecklingskurvan ut och det blev tyngre. Linus var nära att sluta. Men han bytte tränare och la in ytterligare en extra växel. Han började träna i Malmö och fick ett socialt umgänge med andra friidrottare. Han kom med i 50 centimetersklubben  – och tog tredje platsen i världen bland de som hoppat 50 centimeter över sin egen längd. 2008 deltog han vid OS i Peking – en fantastisk upplevelse, med 92 000 åskådare på läktaren och en magisk stämning. Han kom inte till final, vilket var en stor besvikelse men det var ändå en svårslagen upplevelse. Livet var på topp och han var 21 år.

Med framgången ökade pressen

När Linus tränade inför friidrotts-VM i Berlin 2009 fick han ont i ryggen. En magnetröntgen visade tre fakturer på höften. Han fick rådet att vila i minst sex månader men vägrade att lyssna. Han visualiserade och tränade hopp några gånger för att inte missa VM. Vid mästerskapen hade han fruktansvärt ont men gick till final, trots dåliga förhållanden. Han slutade på 5:e plats. När han kom hem läste han att sportkrönikören Mats Olsson kallade honom en ”Lallare”.  http://www.expressen.se/sport/friidrott/thornblad-borde-kanske-gora-nagot-annat/

Kamplusten fick ytterligare glöd och den orättvisa anklagelsen fick Linus att anstränga sig ytterligare för att ge igen. Men priset skulle bli för högt.

Blundade för smärtan

Linus fick en ny coach i Göteborg och tränade hårt trots att han hade konstant ont. Han tänkte på höjdhopp dygnet runt och kopplade aldrig av. Trots en svår bristning i låret fortsatte han att tävla vid ett stort mästerskap, hoppade 2.29 och kom på 4:e plats. Men den övermäktiga insatsen tog ut sin rätt och Linus bröt ihop. Tårarna rann och för första gången i karriären kändes allt väldigt fel. Efter det började han känna sig orkeslös, hade hög puls och svettades. Alla undersökningar visade att hans fysik var på topp och alla värden bra. En läkare rådde honom att prata med någon, vilket gjorde honom närmast förnärmad.

In i väggen

Till slut fick han prata med en beteendevetare som rådde honom att vila i fyra veckor. Något som han aldrig hade gjort tidigare i sitt liv. På sin höjd hade han haft 1 veckas semester på tio år. Han började slappna av och allt blev svart. Han sov 15-20 timmar per dag, gick inte upp ur sängen på tre veckor och var bara 25 år. Han hamnade i en utmattningsdepression, fick svårt att göra vardagliga saker som att klä på sig och handla och kunde inte läsa tidningen längre – han stirrade på bokstäverna och förstod inte vad det stod. Efter lång kamp och försök att komma tillbaka till friidrottskarriären drömmen om att slå världsrekord fick Linus till slut inse att det inte var ett alternativ. Det är viktigare att må bra. Nu har han ett jobb på 75 procent och drömmer möjligtvis om ett jobb som friidrottstränare i ett varmt land i framtiden.

Lyssna på signalerna

Hans råd till tränare och utövare är att lyssna på kroppen och hur man mår. Det är inte skamligt att må dåligt och psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Hade han fått verktyg tidigare i sin karriär att bemästra pressen och lära sig att koppla av emellanåt så hade han kanske kunnat prestera på världsnivå utan att skada sig själv. Detta vill han nu lära andra.

Var snäll mot dig själv

Terapeuten Anna Brolinson föreläste om vikten av att sätta sunda gränser för sig själv och våga stå upp för sig själv. Sluta lyssna på den intre kritiska rösten. Hennes råd är att möta svårigheter i livet med acceptans och värme och hjälpa sig själv.

Att vilja prestera är inte dåligt eller farligt, tvärtom gör det att man utvecklas. Det som är farligt är när självkänslan bara är kopplad till det jag presterar.
Carolina Klüft

 

Viktigt att känna efter – Linus Thörnblad berättar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

maise-hlb@mailxu.com